* Idag lever de döda - genom mig! *

UTDRAG FRÅN BOKEN. VARSÅGODA!

"Det är klart att jag ska skriva en text till. Nu när det förväntas av mig.
Jag är ju ändå en författare. Vad förväntar jag mig av en författare:
Att den SKRIVER!

Jag vet inte ens om det gör någon skillnad, Orden alltså.
Jag vill skriva Något som betyder Något. Inte för att JAG ska betyda något.
Det är en Stor skillnad. Kanske ska jag berätta om någon som har betytt något för mig.
På så vis är jag rätt nära målet. Det är självklart Pappa jag ska berätta om nu.
Min enastående Pappa!
Jag struntar just nu i att han är död. Jag vill ta tillfället att vara med honom nu medan jag skriver.
När jag fick skrivbordet efter mamma dött sa jag att:
- …då kommer jag alltid att tänka på mamma när jag sitter och skriver.
Han sa:
- Ja, skriv något bra nu lilla Miss Lyckad.
Jag sa att jag höll på att göra det. Och det är ju sant. Det jag har skrivit är väldigt bra.
Fast pappa hade inte förstått det. Men det spelar ingen roll. För han förstod att jag hade något värdefullt i mig som han inte alltid kunde förstå. Det är vad jag starkast kommer ihåg nu:
Att han fick mig att känna mig värdefull. TACK!
Vi har pratat om så många saker min pappa och jag. Mycket om vem Gud egentligen är. Vi hade olika syn på hur man ska leva, men att alltihop är mycket större än den mänskliga tanken var vi båda överens om. Jag ställde frågor till pappa som han aldrig hade ställt sig själv eller som han hade glömt att han hade ställt sig själv. Då blev han rädd. Men jag gav mig inte. Jag ville veta. Varför hade han inte gått till botten med vissa saker medan andra var så kristallklara.
Det fanns så många bilder av vem min pappa var och ingen stämde. Eller så stämde allihopa.
När en människa dör är det inte den hon var som vi saknar utan vi saknar att få VARA med henne.
Eller att veta att den andre bara finns. Just nu i detta ögonblick.
Egentligen kan vi aldrig veta exakt vem eller hur någon eller vi är för vi förändras konstant.
Att få leva så nära en människa är en ynnest. Att få dela livet och se dagar komma och gå.
Jag tror att jag hade en ovanligt nära relation till båda mina föräldrar. En psykolog skulle säker kunna se något stört i det. Och visst var de för överbeskyddande och kanske ville de inte släppa taget om mig. Men jag släppte taget och det var underbart att ha deras kärlek i ryggen.
Deras oro och önskan om att allt skulle gå bra. Denna självklara känsla av att jag tillsammans med mina syskon var det viktigaste i deras liv.
Nu finns de inte i sin jordiska form. Men det märkliga är att jag känner dem ändå.
I musiken och i naturen, ibland till och med i orden.
När livet bråkar med mig och ställer mig inför svårigheter och idag när jag sitter och skriver kan jag höra pappas ord:
- Det där gjorde du riktigt bra!
Fast det jag vill säga är:
- Pappa och Mamma: Ni var dom som gjorde det riktigt bra. Livet alltså. "

/ Miss Lyckad