Vi blev nerslagna för vi skrattade för högt

Jag vill prata om rädsla. Jag vill komma tillbaka till det inlägg jag skrev i torsdags. Att i botten så är jag som kvinna rädd för att vistas ensam efter mörkret fallit...eller ibland bara att vara Ensam mitt bland en skara Män. För mig är min rädsla på riktigt. Jag kan inte säga; Det händer inte mig. Det har hänt mig. Både det ena, det andra och även det tredje... och NEJ, jag har inte bett om det, inte klätt mig utmanande eller varit för full.

Jag kan berätta om det som var minst smärtsamt. Det var jag och en vännina som var ute och tog igen förlorad tid på en restaurang. Vi delade en flaska vin och åt himmelskt god mat. Vid halv tolv skulle i bryta upp då hon hade jobb som väntade dagen efter och vi börjar gå mot pendeltågen. Mitt på öppen plats kommer ett gäng killar emot oss. Min vännina skrattade högt åt något jag sa och jag fnissade med. En av killarna stannade till och frågade Va fan vi skrattade åt. Vi fortsatte gå och min väninna ryckte på axlarna och sa Inte åt dig. Sen gick allt väldigt snabbt. En av killarna puttade ner min kompis och sparkade henne. Jag fick panik och slängde mig över henne i någon slags försvarsposition. Killarna fortsatte att sparka på oss ett par gånger innan dom skyndade iväg från platsen.
Ingen kom fram för att hjälpa till. Låt mig klargöra att detta var på öppen plats. Adrenalinstissade och mörbultade kom vi upp på fötter och slängde oss gråtande in i en Taxi. Min kompis bodde i ett kollektiv och vi åkte dit för att sedan bli skjutsade av dom till sjukhuset, Akuten.
Min fina vän klarade sig bra med blåmärken. Jag som låg på henne fick också sparkarna så jag fick pallra mig hemåt med en spricka i kindbenet, ett brutet och två spruckna revben.

Jag vill prata om sånt här! Jag vill att Alla ska prata om sånt här. Det här var en av flera gånger jag haft otur för det hänger mycket på just det; Otur. Fel plats vid fel tillfälle. Och den rädsla jag har nu binder mig ofta vid hemmet...kvällstid, stökiga helger m.m. Men ni förstår; Det är inte förövarna, bråkstakarna, idioterna som jag skräms av. Det är alla andra.
Samhället. Två killar bråkar i en fullsatt tunnelbanevagn. Hur många är alla de andra? Tillräckligt för att sätta dessa två rötägg på plats iallafall...Men det gör dom inte. Det skrämmer mig. Det gör att jag inte går säker. Det gör att jag är Ensam där ute.
Samhället!
Nu tog mina ord slut. Du får ta över... Säg något!

/ Miss Lyckad