The Life of a Manicdepressive!

Igår sa min bästa vän att det är dags att acceptera faktum; Du är sjuk.
NI ska veta att det inte är det enklaste här i världen att säga ja till. Att mina förutsättningar inte är samma som dina. Att jag kan hata er för det, att jag kan hata mig för det.
Men... länge nu har jag haft en känslotyngd som klämt under revbenen. Den påminner mig varje morgon om Hopplösheten. Känslan av att jag inte vill någonting, inte kan någonting, och inte har någonting.
Dags att säga JA till medicinen och hoppas på ett värdigt liv säger närmaste omkretsen. Du kan inte rå för det. DEt finns inget du kan göra, borde göra. Låt människor ta hand om dig. Ta hand om dig... säger dom till mig Miss Lyckad, haha. Tröttsamt liv, så tröttsamt. Så orättvist.
Jag drömde om spindlar inatt. Mängder av spindlar. Dom hade stora kroppar, luddiga, röda ögon och sökande ben. Jag slog upp det i drömlexikon när jag vaknade och där stod något om "fångad" i förhållande till...ja livet?
Jag ska till läkaren idag. Jag har en privat, man får det när man blivit diagnosticerad. Han ska disskutera sömnmedicin och även kanske annan medicin...som neuroeleptika...som en av tio får hjärnskador av...
Ni ska veta att jag varit sjuk länge...men man är som bipolär inte sjuk hela tiden, tack och lov, och jag har alltid tackat Nej till medicin för jag har en inneboende Tro om att det gör mer skada än nytta och jag är en envis jävel. Och med det kommer man långt och kan klara sig själv...
Vad tycker du?