* Jag tycker att du är bra! *

Jag pratade med en vän igår som kommer från ett sånt varmt och glatt land. Jag beklagade mig över att jag tvivlade på att jag klarar av att göra ett bra jobb. Att jag inte visste om jag var Tillräckligt Bra... på någonting. Att jag inte får stöd och uppmuntran från familjen. Att ingen älskar mig och så vidare... You get the picture. Ett personligt melt down helt enkelt.

Då sa min vän från det varma landet att det är väldigt svenskt. Alla hon träffar här i vårt kalla land tvivlar på sig själva, bedömmer sig ständigt, lägger värderingar i våra handlingar och har svårt för närhet och att vara oss själva, hur vi än är.

Vi ger inte varandra komplimanger. De flesta får väldigt sällan höra att dom är bra. Att dom duger. Du är underbar.

Att Du är begåvad och att Du faktiskt inte behöver Göra något för att vara alldeles bäst på att vara Du och det innebär att du ska vara älskad precis som du är. Varför är vi så snåla med att berömma varandra? Att lyfta upp varandras själar och bädda in dom i värme? Vi alla ska ju kunna känna att vi har en självklar plats här på jorden utan att behöva prestera något.

Kan du göra mig en tjänst; Skriv en lista på dina närmsta och på två personer som du inte gillar. Skriv en komplimang till var och en av dom och se till att du antingen säger komplimangen/komplimangerna till dom eller sms:ar om det är svårt att se någon av dom i ögonen.

Tack för att du är en god medmänniska!

Jag har mycket lättare att andas idag. Att tro på mig själv och det är av den enkla anledningen att hon tog mig i sina armar, såg mig i ögonen och sa: DU ÄR BRA!

Kärlek!

/ Miss Lyckad - Tillåt dig att vara Alldeles Alldeles Underbar... -

* Jag vill blåsa in mig i dig *

Jag åkte en massa tunnelbana idag. Bara åkte och åkte genom Stockholm och dess förorter. Tittade på höghus, asfalt, tegel, vatten och framförallt människor.

Det är lätt att hitta dom levande på t-banan för dom är inte så många.

En man från ett roligt och glatt land hade friserat sitt vita skägg och gjort slingor. Han var säkert hundra år, smal, och med en växande puckel. Klart han hade käpp också som han banka lite i det gråa golvet när han kom på något att skratta åt. Det gjorde han ofta, nästan hela tiden. Han var levande. Gestikulerade och förklarade snöfenomenet för en uppstramad svensk kvinna som tryckte sig bakåt i sätet. Aldrig hade hon haft en så rak rygg. Hon var inte levande.

Jag satt å såg in i alla dessa människor som kom och gick ur mitt liv. Jag försökte höra deras hjärta slå, höra deras passion. De flesta dialoger handlade om pengar eller något man kan köpa för dom. Annars var det ganska tyst tyst tyst.

Efter ett tag växte min känsla av frustration och otålighet. Jag ville att något skulle hända Nu. Nu. Jag ville ställa mig upp och skrika Att Alla Ska Stanna Upp Och Börja Prioritera sin Lycka och Kärleken. Jag ville Blåsa in Mina Starka LivsKänslor Ini varenDastE eN. Varför låter dom dagarna bara gå, änkte jag. Det här är också en dag, en sekund, en episod ur ditt liv.

Ta vara. Ta och va.

Åh, jag måste starta ett projekt. Projekt; Livskvalité.

Ögonblink.

/ Miss Lyckad - Vilken resa resa resa resa - - - - - - -

* Sov gott lilla knyttepyttet *

Det är synd om människorna.

Så mycket att göra, lära, hinna med. När är vi någonsin i det vi gör nuförtiden? Vi kämpar på, tänker; Någon gång måste det ta slut. Då ska jag vila. Det måste vända...

"Kära vän, den vilan kallas Döden."

- VA?!

Här är livet. Det är här och nu vi måste ta beslutet att leva. Leva lyckligt? Leva stressigt? Leva leva Livsnjutare? Idag försöker jag lära mig att det är upp till mig.

Våga välja. Viktigast; Att välja.

Mmmmeeer kääärlek. Åh.

/ Miss Lyckad - Vilken lärdom att ta på -

* Ja, vad ska man göra *

Vad gör man när den man litar på visar ett nytt ansikte? När den man trodde man kunde lita på, alltid skulle vara att lita på, trots gräl, trots förändringar.

Vad gör man när hjärtat vrålar att jag skulle tänkt efter före? Att jag inte borde ha litat en sekund på... Men, jag ville tro att det fanns en människa som inte skulle visa mig ryggen. Som inte skulle vara kall så fort stormen drog in över redan sönderslagna hus.

Vad gör man när man inser att det bara var att starta om, slänga sig ut igen?

Det är inte jag som är därute. Redan sökande efter något nytt. Det är du. Som medvetet gör mig illa.

Ja, det gör ont. Ja, jag blöder. Ja, du har lyckats. Grattis.

Så sa hon till mig att det kändes. Precis så. Jag tänker vara vännen som inte har någon rygg att vända. Jag är endast famn. Ge inte upp!

/ Miss Lyckad - har överlevt orkaner -

* Mmmmm *

Mmmm!

/ Miss Lyckad - Mmmm -

* -Ge mer! säger jag *

Räkna till tio. Andas. Känns det fortfarande likadant?

Dags att skruva upp kärleksratten en aning. Öppna ögonen och vara rädd om den som står bredvid dig. Det du skickar ut brukar universum skicka trefaldigt tillbaka...

Det kan vara en tanke att le med och väva in i vardagen när dagarna rullar mot jul och ännu ett år har sprungit förbi och nästan klippt av luggen på en av bara farten.

Jag tänker inte annat än le åt dig. Vare sig du ler tillbaka eller skriker. Jag tänker hålla om dig och krama dig för att jag vet att vi alla har rätt att bli Älskade. Och du blottar dig, ju mer någon tar till "fula" ord desto större är behovet av kärlek. Ge mer, säger jag.

Jag övar mig i att älska precis som allting är, mig själv, dig, världen. Utan att lägga hämningar, fördomar i min väg.

Jag ser dig och jag hör dig kristallklart, vet att du kommer att se att jag bara vill dig väl. Du kommer se det när du är redo. Du kommer att känna att min kärlek är äkta och den kan du skrika åt, svära och säga dumma saker till, försöka förgöra, men äkta kärlek försvinner inte, förändras inte till något mindre. Den kan bara växa.

Jag väntar. Och jag ler...

/ Miss Lyckad - Stannar gärna i skuggan -